Hopplösheten!

Idag ska jag skriva om hopplösheten!!!

Hur det är att leva som sockerberoende, och tro att man är ensam och att man ska klara allt själv...
För så är det. Man känner sig ensam, eftersom det inte är godkänt som en sjukdom inom sjukvården.
Eftersom endel läkare skrattar åt en när man försöker förklara att det är en sjukdom och att man inte klarar av att hantera det.

Det bli så mkt liksom, att klara av att leva i vardagen med alla måsten, samtidigt som det är ett heltidsjobb att orka göra alla rätt, dricka rätt, äta rätt frukost, inte ta nå fika, måsta säga nejtack överallt, få  en massa frågor och dumma kommentarer från dom som inte förstår, äta rätt lunch, inte fika när barnen vill ha eftermiddagsfika, äta rätt middag, inte äta nåt på kvällen som dom andra äter, hemma eller om man är bortbjuden, inte falla för frestelsen att beställa pizza på fredagkväll, inte falla för frestelsen att stanna på Max och äta ham med strips, åh ja jag vet att det finns bra alternativ, men det är inte dom man vill ha när man är missbrukare/överviktig. Inte gå på bio för att man förknippar det med godis och läsk.

Ensam för att dom runt omkring inte lider av samma beroende och därmed inte fattar hur det är, hur mycket man smygäter, på dagarna, i bilen på väg hem, på kvällarna när man sitter ensam, eller t.o.m i sängen när ingen ser, ingen ser ju att man smugglat ner en japp under täcket när man låtsas att man vill ligga ifred och läsa.. Eller att man smygäter på fester när ingen ,märker det för att dom är fullt upptagna med sitt glas vin eller sin öl, och förresten har jag kommit på att det inte är nån som kommer ihåg att man inte äter socker och kolhydrater på en fest, så det är lite lönt att försöka smygäta, men i hjärnan gör man ju det..

Jag vet att det är många som lider precis som mig och just nu är jag STARK, åh jag vill så gärna att just DU också ska kunna känna den styrkan jag har nu...

Jag har försökt många gånger så jag vet vad som funkar och inte, åh jag har ju också många fina vänner med andra beroenden, så jag vet att det enda som funkar är att säga nej till allt socker, mjöl, bröd, alla sorters bakverk oavsett om dom är bakade på lchf vis. Är man sockerberoende så är det inte bara själva ingrediensen som triggar, vilken som helst av OSS kan ju få pippi på att YES nu kan jag börja baka allt möjligt om jag bara använder det som är tillåtet, men se det går inte, då skulle förmodligen många av oss börja att leva på mackor, kakor, bakelser, efterrätter, godis, pizza mm, som är gjort på lchf och strunta i den mat som gör att vi mår bra...Samma sak egentligen med att man får äta nötter, det är bra med många olika sorts nötter om man inte använder det som en tröst och sitter och vräker i sig salta nötter en hel kväll eller varje kväll. Beteendet måste också jobbas bort. Vi är förstörda med detta belöningssystem, att all belöning är godis, chips, ostkrokar, efterrätter, choklad mm

Mitt förslag är därför att lära knoppen att det går att leva utan slisk och slask och istället äta mat som man blir mätt av, men det krävs en jäkla disciplin, åh det är inte lätt, men om man kämpar hårt första veckan och verkligen ser till att man köper hem bra saker och rensar bort det dåliga och äter sig mätt flera ggr om dagen, och tar en måltid till då av det man får äta om man blir sugen. Om man låter bli att stirra på vågen utan bara tänker att jag måste äta det jag mår bra av, jag måste tillföra kroppen det den behöver, jag måste bygga upp min sargade kropp med vitaminer och mineraler, och jag måste undvika det som är skadligt för mig till 100 %.

 Man kanske måste tacka nej till en massa festligheter ett tag för att koncentrera sig på sitt mående. Man kanske får ljuga och säga att man är upptagen med annat, för att slippa frestelser, och framför allt, MAN MÅSTE TA EN DAG I TAGET! Inte se saker på lång sikt, att shit jag kommer aaaaaldrig mer att få äta det och det, om man håller uppe tillräckligt länge och får det stöd man behöver och får bra resultat, så kommer inte dessa frestelser att locka mer.

Jag blir så glad när jag får höra hela tiden att jag inspirerar så många att fortsätta kämpa och jag tänker göra mitt bästa för att fortsätta min kamp och fortsätta inspirera er.

Kram till alla mina bloggvänner!